Fick en otroligt söt vaggvisa skickad till mig ifrån älskade faster Petra. Här kommer den:
När Lykke liten kom till världen
såg alla himlens stjärnor på,
de önska lycka till på färden
av livet glädje du skall få.
Och sommarnatten var så stilla,
när alla träd och blommor såg
på fjärilsdansen kring den lilla
som i sin fina vagga låg.
2. Ja så kom lilla Lykkeliten
till ett av världens minsta land.
Hon var ej stor vår Lykkeliten
hon nästan rymdes i min hand.
Man höll en fest i gröna lunden
och till musik av västanvind,
låg hon och skrek den första stunden
men med en skrattgrop i sin kind.
3. Hennes hela värld är silkesängen
hon har en skallra i sin hand.
Och liksom blommorna på ängen
är hon en prinsessa i eget land.
Och hon vill inget mer begära
de allra första år hon har
för det finns mycket kvar att lära
till det hon första steget tar.
4. Till livets ära sker ett under
i alla land var dag som går.
I var och en av de sekunder
som mänsklighetens klocka slår.
Men ödet har i sina händer
den väg som barnet måste gå
och ingen vet vad 1ivet sänder
av ljusa dagar och av grå.
Något försenad, men tänkte ändå skriva lite om hur det gick till när lillasyster kom till världen.
Onsdagen den 1:a Juni
Den här dagen har jag ju redan skrivit lite om, såvida inte mitt minne har gått in i "amingsdimman" fullständigt. Men en snabb repris: får en tjänstvillig cool läkare till att ge mig en hinnsvepning, inget behagligt men va fan, funkar det så funkar de. Hem, mensvärk from hell och allmänt slemmigt, alltså slemproppen visade sig. Mensvärk försvann och kom inte åter.
Torsdagen den 2:e Juni
Nja, inget händer, jag tar två långpromenader denna dag alldels själv. Detta för det är lättare att hålla en bra hastighet om stora tjejen stannar hemma.
Framåt kvällen börjar jag få lite värkar.
Fredagen den 3:e Juni
På natten till fredagen börjar värkarna kännas, bestämmer mig för att ringa in till förlossningen runt 01:00 på natten. De meddelar att vi är välkomna in. Ringer mor min som kommer med sin necessär för att övernatta hos framtida storasyster. In åker vi, är väl inne framåt två på natten. Har ganska konstanta värkar. Sätts en ctg som inte registerar korrekt, visar sig vara den första i ledet av många apparater som inte kommer att visa korrekta värkar. Undersökning görs som visar att tappen är utplånad och öppen två cm. Inte mycket alls med andra ord. Får välja på att stanna kvar eller åka hem. Bestämmer oss för att stanna kvar då chansen att få lite vila antagligen är större där då dottern är hemma, och kan inte riktig me dem flytta på sig mitt i natten. Får ett dubbelrum. Sambon somnar, jag vaken resten av natten. Framåt morgonkvissten på fredagen stannar allt av. Så arg jag blir!! För att försöka få igång det igen börjar jag och sambon promenara vid femtiden på morgonen utomhus. Vi går vi går vi går och även tvättar bilen. Något ska man ju göra. Vid lunchtid har det fortfarande inte hänt någonting så vi åker hem, är trött på att vara där utan resultat. Ber min mamma ta med dottern hem till sig så vi kan få lite sömn i lugn och ro för att orka. Sagt och gjort, åker hem med en stor känsla av att vara lurad på konfekten. Då jag inte sovit på hela natten så stupar jag, tabletterna jag fick med hem gjorde med andra ord susen, för sov i fyra timmar, sambon likaså. När vi vaknar till liv igen framåt eftermiddagen så äter vi lite, och sedan bestämmer vi oss för att lite långpromenader kan ju aldrig skada. Nu vill jag att ungen skall komma ut!!!! Vi går vi går igen...räknar ut sen att vi gick nog nästan tre mil den dagen, inte illa för en höggravid. Ja, ingenting fortfarande....SUCK.
Pratar i telefon vid 21:15 med mamma på trappen utomhus i morgonrock då jag precis tagit en dusch (jepp bor på landet). Märker under samtalets gång att det börjar blir väldigt kallt och blött...Just de, vattnet gick! Har ju inte varit med om det tidigare, att det går spontant, så det tog nog en stund innan jag fattade vad det var. Lägger på telefonen ganska kvickt och tar mig till toaletten där jag bänkar mig en bra stund. Sambon kommer upp från pannrummet och undrar vad sjutton jag sysslar med som sitter där näck med öppen dörr (inget vanligt förekommande direkt i vårt hus). I samma stund som han frågar fattar han! Jaja, det sipprar ju hela tiden så sambon viker ihop ett antal handdukar så jag i alla fall kan få sitta i soffan :) Vattnet har gått men inga känningar att tala om. Ringer in till förlossningen i alla fall, vet inte riktigt vad man ska göra eller inte göra när vattnet har gått. Pratar med barnmorskan och får en tid för igångsättning dagen efter på morgonen om inget har hänt innan dess. Kändes otroligt skönt, om inte annat så visste vi nu att under morgondagen kommer bebisen vara här!
Vid elva snåret på kvällen går vi och lägger oss. Ligger och läser fram till tolv kanske, en massa serietidningar...vuxenpoäng eller hur!!!??
Lördagen den 4:e Juni
Sambon somnar nog strax efter tolv på natten tror jag, själv kan jag för allt i världen inte somna. För nu har jag börjat få värka igen. Denna gång mycket starkare och intensivare. Ligger kvar i sängen ett tag, inser att jag läcker en jäkla massa vatten, ner och byta trosor och lägga i nya handdukar i sängen. Får andas igenom värkarna ordenrtligt nu. Kommer fram till vid halv två på natten att det här är ju lögn i helvete att sova, värkarna ökar ganska snabbt i styrka tycker jag. Går ner för att börja klocka dem i alla fall, för den här gången skall jag bara inte bli hemskickad! Strax efter kommer sambon, som tydligen inte alls hade kunnat sova så som jag andades högljutt i sängen, dessutom var han förväntansfull inför det som komma skall. Börjar klocka, sambon hoppar in i duschen. Sex sju minuter imellan vid 01:45. Slutar klocka där någonstans, kan inte koncentrera mig på det längre så det gör sambon åt mig istället. Vid två tiden börjar han fråga om vi inte skulle åka in igen, då han ser att jag har ordentligt ont. Envis som synden som man dumt nog är ibland, säger jag nej. Tänker verkligen inte chansa igen! Vid 02:40 ger jag upp och ber sambon ringa in, då jag inte kan tala i telefon känner jag. Värkarna kommer nu med fyra min mellanrum och gör jäkligt ont! Kan inte prata under en värk eller gå, bara stå och flåsa i princip. Sambon ringer in, 02:45 åker vi hemifrån utan att ha matat katterna, för det ansåg inte jag att vi hann, dåv isste sambon att det var bråttom! Andra tecknet på att det var bråttom enligt sambon var att jag inte kommenterade hastigheten in överhvudtaget. Kommer inte ihåg hur många värkar det var under tiden in, men enlgit sambon så var det ungefär tre min mellanrum. Kommer fram till akuten som vi måste gå igneom för att komma till förlossningen då det var natt. Kan tillägga att det gör ondare och ondrare, och allt jag kan tänka på är lustgasen, vill ha NU! Nere på akuten tar sambon med sig en rullstol som jag vägrar sitta i till en början med, ger dock ganska snabbt upp (ytterliggare ett tecken för sambon). Vid denna tidpunkt är det två min mellan värkarna och lagom tills vi kommer upp till förlossningen är det en minut mellan dem. Klockan är ca 03:20 när vi kommer till förlossningen. Har så sjukt ont och de vill ha in mig i intagningsrummet för att sätta en ctg. Jag säger glöm de, jag skall ha lustgas. Efter mycket dividerande så får jag komma in i en förlossningssal istället. Får min efterlängtade lustgas, sen sätter de på mig de dära jäkla ctg banden (hatar att ligga på rygg, gör ännu ondare), får efter en stund lägga mig på sidan vilket är lite lite lättare. När hon gör undersökningen visar det sig att jag BARA är öppen tre cm. Där höll jag på att börja gråta kan jag säga. Det gjorde så satans ont nu, och jag såg helt plötsligt tolv timmar framför mig av detta. Tappade modet helt. Bad om en epidural ganska omgående där. Barnmorskan vi hade var ganska nochalant och tyckte att jag var ganska fjantig. För henne var det, jaja du är bara öppen tre cm det är ingen brådska. Under tiden som följde fick jag akupunktur, som fungerade lika bra denna gång, blev bättre pauser mellan värkarna. Dock så kommer de fortfarande med knappt en min mellanrum hela tiden. Ber om epidural ytterliggare tre gånger varav sambon sa till om det en gång. Till slut kommer det in en annan barnmorska som skulle hjälpa den första som var upptagen. Kul dock att det visade sig vara samma barnmorska som förlöste dottern, det kändes lite lättare, för henne gillar vi! HOn skulle sätta en kanyl i min hand och sen en skalpelektrod på bebisen innan jag skulle få epiduralen. Här kom sista tecknet för sambon att det är allvar, jag protesterade inte något när hon ksulle sätta kanylen, räckte snällt fram handen och blundade. INte riktigt så jag gjorde sist. Under en stund här har jag nu sagt att det trycker på, men ingen har lyssnat på mig.
När hon skall kolla hur mycket jag är öppen i samband med skalpelektroden blev det fart på henne. Hon säger bara att skit i den, nu kommer bebisen. De hjälper mig upp på alla fyra så jag kan hänga över sängen precis som sist och som jag ville. Här har jag hållt emot en bra stund, så så jäkla skönt att faktiskt äntligen få krysta på. Tog två krystvärkar sen var bebisen ute. Sambon missade finalen även denna gång då han stod framför mitt huvud.
En liten flicka var född med en väldigt kort navelsträng som gjorde att hon kom som längst upp på min mage, innan de hade klippt av den. Så fyrtio min efter vi kommit till sjukhuset föddes hon, öppnade mig 7 cm ¨på 40 min. Det gick väldigt fort, nästa lite för fort rent mentalt. Fick även en ursäkt ifrån första barnmorskan som nu förstod varför jag var så smärtpåverkad när jag kom in. Jag tänkte (vågade inte säga högt) no shit sherlok! Lyssna på din patient nästa gång, har ju ändå gjort detta en gång innan.
När de vara klara med allt plockande och donande fick vi äntligen mysa ifred. Jag gick och duschade och sen fikade vi. Duktiga lilla flicka sökte bröst omedelbart och åt direkt!
Narkosläkaren hade tydligen varit där och vänt, var just ingen vits längre :)
Sammantaget var jag väldigt nöjd med förlossningen, mycket piggare efteråt än sist, både fysiskt och psykiskt. Vi stannade de obligatorsika tolv timmarna, som vi var tvugna till. Sov lite på förmiddagen och sen satt vi bara och väntade på att få åka hem. Storasyster och mormor kom upp och mötte oss utanför förlossningen vid fyra på eftermiddagen, sen åkte vi hem med våra underbara flickor och klockan sex satt vi på cafét här i byn för att få i oss lite kvällsmat!!!
Ja så gick det då till när lillasyster kom till vår familj :)
Onsdagen den 1:a Juni
Den här dagen har jag ju redan skrivit lite om, såvida inte mitt minne har gått in i "amingsdimman" fullständigt. Men en snabb repris: får en tjänstvillig cool läkare till att ge mig en hinnsvepning, inget behagligt men va fan, funkar det så funkar de. Hem, mensvärk from hell och allmänt slemmigt, alltså slemproppen visade sig. Mensvärk försvann och kom inte åter.
Torsdagen den 2:e Juni
Nja, inget händer, jag tar två långpromenader denna dag alldels själv. Detta för det är lättare att hålla en bra hastighet om stora tjejen stannar hemma.
Framåt kvällen börjar jag få lite värkar.
Fredagen den 3:e Juni
På natten till fredagen börjar värkarna kännas, bestämmer mig för att ringa in till förlossningen runt 01:00 på natten. De meddelar att vi är välkomna in. Ringer mor min som kommer med sin necessär för att övernatta hos framtida storasyster. In åker vi, är väl inne framåt två på natten. Har ganska konstanta värkar. Sätts en ctg som inte registerar korrekt, visar sig vara den första i ledet av många apparater som inte kommer att visa korrekta värkar. Undersökning görs som visar att tappen är utplånad och öppen två cm. Inte mycket alls med andra ord. Får välja på att stanna kvar eller åka hem. Bestämmer oss för att stanna kvar då chansen att få lite vila antagligen är större där då dottern är hemma, och kan inte riktig me dem flytta på sig mitt i natten. Får ett dubbelrum. Sambon somnar, jag vaken resten av natten. Framåt morgonkvissten på fredagen stannar allt av. Så arg jag blir!! För att försöka få igång det igen börjar jag och sambon promenara vid femtiden på morgonen utomhus. Vi går vi går vi går och även tvättar bilen. Något ska man ju göra. Vid lunchtid har det fortfarande inte hänt någonting så vi åker hem, är trött på att vara där utan resultat. Ber min mamma ta med dottern hem till sig så vi kan få lite sömn i lugn och ro för att orka. Sagt och gjort, åker hem med en stor känsla av att vara lurad på konfekten. Då jag inte sovit på hela natten så stupar jag, tabletterna jag fick med hem gjorde med andra ord susen, för sov i fyra timmar, sambon likaså. När vi vaknar till liv igen framåt eftermiddagen så äter vi lite, och sedan bestämmer vi oss för att lite långpromenader kan ju aldrig skada. Nu vill jag att ungen skall komma ut!!!! Vi går vi går igen...räknar ut sen att vi gick nog nästan tre mil den dagen, inte illa för en höggravid. Ja, ingenting fortfarande....SUCK.
Pratar i telefon vid 21:15 med mamma på trappen utomhus i morgonrock då jag precis tagit en dusch (jepp bor på landet). Märker under samtalets gång att det börjar blir väldigt kallt och blött...Just de, vattnet gick! Har ju inte varit med om det tidigare, att det går spontant, så det tog nog en stund innan jag fattade vad det var. Lägger på telefonen ganska kvickt och tar mig till toaletten där jag bänkar mig en bra stund. Sambon kommer upp från pannrummet och undrar vad sjutton jag sysslar med som sitter där näck med öppen dörr (inget vanligt förekommande direkt i vårt hus). I samma stund som han frågar fattar han! Jaja, det sipprar ju hela tiden så sambon viker ihop ett antal handdukar så jag i alla fall kan få sitta i soffan :) Vattnet har gått men inga känningar att tala om. Ringer in till förlossningen i alla fall, vet inte riktigt vad man ska göra eller inte göra när vattnet har gått. Pratar med barnmorskan och får en tid för igångsättning dagen efter på morgonen om inget har hänt innan dess. Kändes otroligt skönt, om inte annat så visste vi nu att under morgondagen kommer bebisen vara här!
Vid elva snåret på kvällen går vi och lägger oss. Ligger och läser fram till tolv kanske, en massa serietidningar...vuxenpoäng eller hur!!!??
Lördagen den 4:e Juni
Sambon somnar nog strax efter tolv på natten tror jag, själv kan jag för allt i världen inte somna. För nu har jag börjat få värka igen. Denna gång mycket starkare och intensivare. Ligger kvar i sängen ett tag, inser att jag läcker en jäkla massa vatten, ner och byta trosor och lägga i nya handdukar i sängen. Får andas igenom värkarna ordenrtligt nu. Kommer fram till vid halv två på natten att det här är ju lögn i helvete att sova, värkarna ökar ganska snabbt i styrka tycker jag. Går ner för att börja klocka dem i alla fall, för den här gången skall jag bara inte bli hemskickad! Strax efter kommer sambon, som tydligen inte alls hade kunnat sova så som jag andades högljutt i sängen, dessutom var han förväntansfull inför det som komma skall. Börjar klocka, sambon hoppar in i duschen. Sex sju minuter imellan vid 01:45. Slutar klocka där någonstans, kan inte koncentrera mig på det längre så det gör sambon åt mig istället. Vid två tiden börjar han fråga om vi inte skulle åka in igen, då han ser att jag har ordentligt ont. Envis som synden som man dumt nog är ibland, säger jag nej. Tänker verkligen inte chansa igen! Vid 02:40 ger jag upp och ber sambon ringa in, då jag inte kan tala i telefon känner jag. Värkarna kommer nu med fyra min mellanrum och gör jäkligt ont! Kan inte prata under en värk eller gå, bara stå och flåsa i princip. Sambon ringer in, 02:45 åker vi hemifrån utan att ha matat katterna, för det ansåg inte jag att vi hann, dåv isste sambon att det var bråttom! Andra tecknet på att det var bråttom enligt sambon var att jag inte kommenterade hastigheten in överhvudtaget. Kommer inte ihåg hur många värkar det var under tiden in, men enlgit sambon så var det ungefär tre min mellanrum. Kommer fram till akuten som vi måste gå igneom för att komma till förlossningen då det var natt. Kan tillägga att det gör ondare och ondrare, och allt jag kan tänka på är lustgasen, vill ha NU! Nere på akuten tar sambon med sig en rullstol som jag vägrar sitta i till en början med, ger dock ganska snabbt upp (ytterliggare ett tecken för sambon). Vid denna tidpunkt är det två min mellan värkarna och lagom tills vi kommer upp till förlossningen är det en minut mellan dem. Klockan är ca 03:20 när vi kommer till förlossningen. Har så sjukt ont och de vill ha in mig i intagningsrummet för att sätta en ctg. Jag säger glöm de, jag skall ha lustgas. Efter mycket dividerande så får jag komma in i en förlossningssal istället. Får min efterlängtade lustgas, sen sätter de på mig de dära jäkla ctg banden (hatar att ligga på rygg, gör ännu ondare), får efter en stund lägga mig på sidan vilket är lite lite lättare. När hon gör undersökningen visar det sig att jag BARA är öppen tre cm. Där höll jag på att börja gråta kan jag säga. Det gjorde så satans ont nu, och jag såg helt plötsligt tolv timmar framför mig av detta. Tappade modet helt. Bad om en epidural ganska omgående där. Barnmorskan vi hade var ganska nochalant och tyckte att jag var ganska fjantig. För henne var det, jaja du är bara öppen tre cm det är ingen brådska. Under tiden som följde fick jag akupunktur, som fungerade lika bra denna gång, blev bättre pauser mellan värkarna. Dock så kommer de fortfarande med knappt en min mellanrum hela tiden. Ber om epidural ytterliggare tre gånger varav sambon sa till om det en gång. Till slut kommer det in en annan barnmorska som skulle hjälpa den första som var upptagen. Kul dock att det visade sig vara samma barnmorska som förlöste dottern, det kändes lite lättare, för henne gillar vi! HOn skulle sätta en kanyl i min hand och sen en skalpelektrod på bebisen innan jag skulle få epiduralen. Här kom sista tecknet för sambon att det är allvar, jag protesterade inte något när hon ksulle sätta kanylen, räckte snällt fram handen och blundade. INte riktigt så jag gjorde sist. Under en stund här har jag nu sagt att det trycker på, men ingen har lyssnat på mig.
När hon skall kolla hur mycket jag är öppen i samband med skalpelektroden blev det fart på henne. Hon säger bara att skit i den, nu kommer bebisen. De hjälper mig upp på alla fyra så jag kan hänga över sängen precis som sist och som jag ville. Här har jag hållt emot en bra stund, så så jäkla skönt att faktiskt äntligen få krysta på. Tog två krystvärkar sen var bebisen ute. Sambon missade finalen även denna gång då han stod framför mitt huvud.
En liten flicka var född med en väldigt kort navelsträng som gjorde att hon kom som längst upp på min mage, innan de hade klippt av den. Så fyrtio min efter vi kommit till sjukhuset föddes hon, öppnade mig 7 cm ¨på 40 min. Det gick väldigt fort, nästa lite för fort rent mentalt. Fick även en ursäkt ifrån första barnmorskan som nu förstod varför jag var så smärtpåverkad när jag kom in. Jag tänkte (vågade inte säga högt) no shit sherlok! Lyssna på din patient nästa gång, har ju ändå gjort detta en gång innan.
När de vara klara med allt plockande och donande fick vi äntligen mysa ifred. Jag gick och duschade och sen fikade vi. Duktiga lilla flicka sökte bröst omedelbart och åt direkt!
Narkosläkaren hade tydligen varit där och vänt, var just ingen vits längre :)
Sammantaget var jag väldigt nöjd med förlossningen, mycket piggare efteråt än sist, både fysiskt och psykiskt. Vi stannade de obligatorsika tolv timmarna, som vi var tvugna till. Sov lite på förmiddagen och sen satt vi bara och väntade på att få åka hem. Storasyster och mormor kom upp och mötte oss utanför förlossningen vid fyra på eftermiddagen, sen åkte vi hem med våra underbara flickor och klockan sex satt vi på cafét här i byn för att få i oss lite kvällsmat!!!
Ja så gick det då till när lillasyster kom till vår familj :)
Lykke föddes 4:e juni 04:00 i vecka 38+3
3060g, 46,5 cm lång och huvudomfång 34 cm.
Hela familjen är hemma sen igår och njuter! Återkommer senare
