Ojojoj vad illa det kunde slutat!
4kommentarer
Måndagar betyder minisim för stora och barnvakt åt lillfisen. Rutinerna följdes till punkt och pricka hela eftermiddagen, ett måste för att det ska klaffa på måndagarna. Dock så verkar modern i familjen glömt minnet hemma i skogen idag, för jag har fasen haft sämre än sämst koll på livet. Tur att jag har medgörliga barn i alla fall...
Hur som helst. När jag och stora kom ut ur duschen i badhuset virade jag som vanligt in henne i en stor handduk och satte på golvet. Där sitter hon alltid nöjt och tittar på människor. I famnen har hon självklart Ginga (kaninen) som sällskap. Idag däremot när jag öppnar vårt skåp för att plocka fram Ginga kan jag fasen INTE hitta den. Men vad sjutton nu!!! Börjar bli lite smått nervös och inte långt ifrån att hyperventlira och funderar på om jag ska ta livet av mig nu eller när katastrofen är ett faktum senare ikväll. En snäll dam (pensionärsgympa efter minisimmet) uppmärksamma mitt letande, tittande och bekymrande utseende (milt sagt, ni som känner till Ginga och storas förhållande förstår vad det kan innebära om Ginga försvunnit). Hon upplyser mig om att på bänken utanför receptionen sitter det en sliten kanin! YES!!! Fort på med lite kläder (behöver ju itne skrämma skiten ur allt folk) för att hämta denna. Och visst satt han där snällt och väntade! Personalen sa det att de tyckte det såg ut som han var mycket älskad av något barn (kan aknske vara något sliten vid det här laget) och att det antaligen skulle bli en smärre katastrof i någons hem framåt läggdags. Ja det kan man lungt uttrycka det!
Så uppenbarligen har jag glömt lägga den i skåpet och någon vänlig själ lämnat in den till personal. Jag tackar denna snälla människa av hela mitt hjärta!
Oj, vilket långt inlägg det blev om en jäkla kanin, men jag kan försvarar mig med att denna jäkla kanin är en familjemedlem utan dess like, och förlora honom skulle innebära ett mycket olykligt otrösligt barn och en moder som nominerats till världens sämsta morsa!
Nu lämnar vi detta!
Hundpromenad väntar och därefter lite skräck tror jag...
Hur som helst. När jag och stora kom ut ur duschen i badhuset virade jag som vanligt in henne i en stor handduk och satte på golvet. Där sitter hon alltid nöjt och tittar på människor. I famnen har hon självklart Ginga (kaninen) som sällskap. Idag däremot när jag öppnar vårt skåp för att plocka fram Ginga kan jag fasen INTE hitta den. Men vad sjutton nu!!! Börjar bli lite smått nervös och inte långt ifrån att hyperventlira och funderar på om jag ska ta livet av mig nu eller när katastrofen är ett faktum senare ikväll. En snäll dam (pensionärsgympa efter minisimmet) uppmärksamma mitt letande, tittande och bekymrande utseende (milt sagt, ni som känner till Ginga och storas förhållande förstår vad det kan innebära om Ginga försvunnit). Hon upplyser mig om att på bänken utanför receptionen sitter det en sliten kanin! YES!!! Fort på med lite kläder (behöver ju itne skrämma skiten ur allt folk) för att hämta denna. Och visst satt han där snällt och väntade! Personalen sa det att de tyckte det såg ut som han var mycket älskad av något barn (kan aknske vara något sliten vid det här laget) och att det antaligen skulle bli en smärre katastrof i någons hem framåt läggdags. Ja det kan man lungt uttrycka det!
Så uppenbarligen har jag glömt lägga den i skåpet och någon vänlig själ lämnat in den till personal. Jag tackar denna snälla människa av hela mitt hjärta!
Oj, vilket långt inlägg det blev om en jäkla kanin, men jag kan försvarar mig med att denna jäkla kanin är en familjemedlem utan dess like, och förlora honom skulle innebära ett mycket olykligt otrösligt barn och en moder som nominerats till världens sämsta morsa!
Nu lämnar vi detta!
Hundpromenad väntar och därefter lite skräck tror jag...
4 kommentarer
Petra Lindemann
15 Nov 2011 16:16
Ett liv utan kaninen är din dotter inte redo för, även om hon sa hej då till honom i lördags!
Frida
15 Nov 2011 21:33
Det har du helt rätt i!!! Så denna kanin ska jag från och med nu ha kopplad så han inte rymmer igen!!
Kerstin i andra byn
15 Nov 2011 21:38
Hej!! Man sitter å håller andan hela tiden man läser det du skrivit här.. å sen pustar man ut när man läst klart.. dom flesta som har barn som haft en "älskling" vet nog hur det känts när barnets "älsklingen" är borta..hu ja hemska stund..
Gustav hade oxså en "älskling" en bäver.. ful som skrutt.. men älskad som få..Öffen hette han..inte många bävrar som fått åka så många mil gratis pga av mor kerstins glömska/stress :):)
Josse
16 Nov 2011 07:11
Hihi kan säga att jag gjorde dagens goda gärning igår efter jag läst detta inlägg. Var på väg hem efter jobbet på cykeln och passerar en mamma med barnvagn och två barn, en bit bort ligger det en liten gosedjursapa. Jag tvärnitar (typ), drar av mig hörlurarna och börjar ropa "Hallååååååå! Hallååååå! Har ni tappat den här?"
Efter en stund vänder de sig om, och den lilla flickan börjar springa fram till mig för att få sin apa. Japp efter det kände jag mig stolt ^^
Kommentera