MVC besök
0kommentarer
Idag var det äntligen dags för att titta till lilla livet som lever i mig.
Först så kommenterade hon min vikt, inte så förvånande kanske med tanke på att hon ansåg att jag skulle tänka på vad jag äter, då mitt bmi var för högt bla bla bla så nu istället när jag enbart gått upp ett kg sen inskrivningen så ifrågasätter hon om jag äter ordentligt. Men hallå, aldrig är det bra. Sen kan tilläggas att jag äter precis som förut, men det här var samma sak med dottern, eller nästan i alla fall. Med henne hade jag nog minskat i vikt vid den här tiden. jaja strunt samma, har inga planer på att noja över vikten, det blir som det blir, bara bebisen mår bra så är jag nöjd.
Sen skulle vi lyssna på bebisens hjärtljud, jippie alltid lika mysigt! Men se på fasen, inga hjärtljud hittades, så man blev lite nervös. Har ju dessutom inte kännt av bebisen speciellt mycket alls, så lite orolig blir man ju allt. Barnmorskan rullar då in ultraljudsmojängen för att kolla läget. Jodå, bebisen lever och mår fint, hjärtat tickar på precis som det ska och den sparkade så bra, bara det att jag INTE kände sparkarna. Dels så kosntaterade hon att bebisen antaligen är lite lugnare av sig än vad dotter var (som för övrigt var sjövild i magen och lugn som en filbunke som bebis, undra hur detta då blir hua), plus att min moderkaka ligger ju i framvägg, och täcker tydligen hela jäkla magen, därför hade hon svårt att höra några hjärtljud tydligen. Så jag får nog vänja mig vid att få göra ultraljud istället vid kollerna, och att inte känna bebisen så mycket. Dock så sa hon till mig att dröjer det ändp för länge mellan ajg känner sparkarna får jag höra av mig till förlossningen, så de får kolla läget.
Skönt att få en förklaring till den lugna bebisen i alla fall.
Sen var det ju det vanliga krånglet med mina journaler. Under en narkos när jag var nio fick jag en allerigisk reaktion, så de gånger jag har blivit sövd därefter har man använt sig av ett annat narkosmedel, tack för det. Men problemet som har varit i många år är att ingen vet vilket narkosmedel jag reagerade mot, för den ursprungliga journalen har mystiskt försvunnit....suck sicket system de var...kan man dra slutsatsen att pappersamhället inte alltid var bäst heller? Så nu är jag inbokad för tid med läkare i mars för att försöka bringa lite ordning i det här, hur det har jag ingen aning om dock.
Men ja, just de...SF måttet var 24....som det ska tror jag?
Bebisen mår fint hur som helst, och det är det viktigaste!
Nu återgår jag till mig skräckfilm...
Först så kommenterade hon min vikt, inte så förvånande kanske med tanke på att hon ansåg att jag skulle tänka på vad jag äter, då mitt bmi var för högt bla bla bla så nu istället när jag enbart gått upp ett kg sen inskrivningen så ifrågasätter hon om jag äter ordentligt. Men hallå, aldrig är det bra. Sen kan tilläggas att jag äter precis som förut, men det här var samma sak med dottern, eller nästan i alla fall. Med henne hade jag nog minskat i vikt vid den här tiden. jaja strunt samma, har inga planer på att noja över vikten, det blir som det blir, bara bebisen mår bra så är jag nöjd.
Sen skulle vi lyssna på bebisens hjärtljud, jippie alltid lika mysigt! Men se på fasen, inga hjärtljud hittades, så man blev lite nervös. Har ju dessutom inte kännt av bebisen speciellt mycket alls, så lite orolig blir man ju allt. Barnmorskan rullar då in ultraljudsmojängen för att kolla läget. Jodå, bebisen lever och mår fint, hjärtat tickar på precis som det ska och den sparkade så bra, bara det att jag INTE kände sparkarna. Dels så kosntaterade hon att bebisen antaligen är lite lugnare av sig än vad dotter var (som för övrigt var sjövild i magen och lugn som en filbunke som bebis, undra hur detta då blir hua), plus att min moderkaka ligger ju i framvägg, och täcker tydligen hela jäkla magen, därför hade hon svårt att höra några hjärtljud tydligen. Så jag får nog vänja mig vid att få göra ultraljud istället vid kollerna, och att inte känna bebisen så mycket. Dock så sa hon till mig att dröjer det ändp för länge mellan ajg känner sparkarna får jag höra av mig till förlossningen, så de får kolla läget.
Skönt att få en förklaring till den lugna bebisen i alla fall.
Sen var det ju det vanliga krånglet med mina journaler. Under en narkos när jag var nio fick jag en allerigisk reaktion, så de gånger jag har blivit sövd därefter har man använt sig av ett annat narkosmedel, tack för det. Men problemet som har varit i många år är att ingen vet vilket narkosmedel jag reagerade mot, för den ursprungliga journalen har mystiskt försvunnit....suck sicket system de var...kan man dra slutsatsen att pappersamhället inte alltid var bäst heller? Så nu är jag inbokad för tid med läkare i mars för att försöka bringa lite ordning i det här, hur det har jag ingen aning om dock.
Men ja, just de...SF måttet var 24....som det ska tror jag?
Bebisen mår fint hur som helst, och det är det viktigaste!
Nu återgår jag till mig skräckfilm...
Kommentera