Mitt kaotiska liv

Satt här under kvällen och surfade runt lite på olika bloggar. Efter klickat mig vidare vet inte hur många gånger som helst hamnade jag här. Tårarna rann ner mer än en gång medans jag läste detta. Det är ingen rolig läsning, men otroligt fin trots att den är sorglig. Det som står är något som jag själv har funderat mycket på. Hur snabbt livet kan ändras. Vad händer om man själv råkar ut för detta. Tankarna kring detta, inte nödvändigtvis exakt samma som beskrivs i länken, men sjukdom eller olycka utav det allvarligare slaget, har uppkommit i mitt huvud senaste året egentligen. Inte så att jag ´går och funderar på det hela tiden, men ibland kommer det en tanke, för man vet aldrig vad som händer. Sen är cancer något jag är fruktansvärt rädd för, det är väl alla människor i och för sig, min rädsla är nog inte annorlunda än för någon annan. Sen jag själv fick barn, har den rädslan ökat, fortfarande inte så att jag funderar på den hela tiden, men rädslan för sjukdomen har förändrats. Rädslan gäller inte för mig själv lika mycket längre, utan mer för min familj och speciellt mitt barn. Nu är det här inget man skall funderar på, så detta inlägget är nog något som många kan tycka är märkligt. Men visst tänker vi alla dessa tankar någon gång, just nu så kom tankarna igång genom länsningen jag kom över. Det är många tankar som bildas och skapas. Hur hade det varit om det vart min familj som råkat ut för samma sak? Det är något som jag hoppas aldrig få svar på heller...men man vet aldrig. Det här är mina snurriga funderingar för tillfället, lite osammanhängande, men det är svårt att beskriva precis hur den bloggen berörde mig djupt, och dels för att jag inte riktigt vill dela med mig helt av mina tankar, vilket antagligen medför att många ord och meningar i det här inlägget kan upplevas något förvirrande och kanske inte helt genomtänkta.

Allt som står i länken är en påminnelse till oss alla att ta vara på den tid vi har med våra nära och kära, ta vara på¨varje dag och tillfälle, ödsla inte tid och kraft på att bli sur över småsaker, det är inte viktigt i sammanhanget.

Ska avsluta här, men jag hoppas att ni förstår hyfsat vad jag menar trots taskig språkuppbyggnad och grammatik. Nu ska jag upp och pussa min dotter på pannan, och sedan sova....GodNatt än en gång