Mitt kaotiska liv

Att man aldrig upphör att bli förvånad är ganska otroligt. Ja, förvånad är väl kanske fel ord, men finner inget att för tillfället. Men att människor kan bete sig på så otroligt osympatiskt och mer eller mindre hatiskt är helt jäkla sannslöst.

Trodde att man i den här världen skulle ta hand om varandra och visa varandra kärlek. Men det kanske bara jag som är naiv?

Ja, åter till annat, trevligare saker.

har haft underbart väder här idag, så efter kvällsmaten så tog jag med barnen ut på en promenad. Stora ville cykla på sin trehjuling (läs åka med medans mamma puttar), dock så tröttnade hon på de efter några hundra meter. Lämnade den i diket.

Träffade snäll tant vid kyrkan som gav stora ett fint glänsande presentband, denna skatt förvarade stora i sin jackficka resten av promenaden, trodde hon! Efter en stund konstaterade hon att de var borta med höjda förvånande armar. Vidare för att titta på tjuren, den var icke på plats så stora pasade på att gräva lite i grusen och udnersöka leran på marken medans jag tjötade lite skit med grannen. Lillfisen låg nöjd och plirade i vagnen. Sen vidare hem för att plocka upp cykeln i diket me, synd att glömma den kanske. Tur att man bor på landet så ingen snor sakerna direkt för en. Två underbara timmar var vi ute och gick, utan ett enda klagomål eller trots från något av barnen.

När vi kom hem så somnade stora som en klubbad säl (får man skriva så?) Lillfisen lite bökigare, efter många turer där hon somnat på mig för att sedan vakna så fort jag rör mig gick jag helt enkelt upp och la henne i sin säng när hon var vaken. Efter fem minuters grymtande och bökande somnade även hon. Lovely!

Hunden har fått sin promenad nu, veden är övertäckt igen och tvätten upphängd. Då kanske även jag borde uppsöka sängen eller vad tror ni?