Mitt kaotiska liv

Sen en vecka tillbaka så har dottern vaknat flera gånger efter sängdags (hör inte till vanligheterna). Det verkar som det är mardrömmar hon har, vaknar varje gång gråtandes. Men brukar gå fort att trösta och lugna så att hon kan somna om igen. Men man lider ju varje gång hon vaknar och gråter. Man känner sig helt hjälplös.

Men idag var nog det värsta jag varit med om, till slut blev det att jag med började gråta och rädd blev jag. Älskade barn vaknade en timme drygt efter hon somnat i sin säng, och storgråter. Och hon slutar inte gråta heller, borrar ner ansiktet i axeln på mig när vi knallar runt här i huset och gråter så hon får svårt att andas till slut. Efter tag började jag nästan tro att något var allvarligt fel, lät nästan som hon hade något som satt fel som gjorde ont. Hönsmamma som man är. Jag vet rent logiskt att det snarare antaligen beror på det häftiga gråtet än något annat. Men det skär i hjärtat på mig att se min dotter så ledsen. Det tog säkert fyrtio minuter innan hon hade lugnat sig så pass att hon slutat gråta, där efter var det bara gråt hickan kvar. Efter mycket bärande, tröstande lyckades hon somna om. Jag hoppas verkligen hon lyckas sova nu resten av natten. Det var hemskt, att inte kunna trösta sitt eget barn när hon är ledsen.

Nu blir det jag som kryper ner med i sängen, så är jag nära åtminstonne om hon vaknar igen...

Det är så hjärtat blöder ju...

Någon som har några tips på hur man kan komma tillrätta med det här är välkommen att komma med råd...