Mitt kaotiska liv

Satt och skummade igenom aftonbladet för en liten stund sedan. Det finns ju så mycket öndigt att läsa där, och sådant tycker jag om. Behöver jag varken anstränga eller bry mig, men har något att läsa. En bra kombination för mig. I alla fall, kom över en artikel om just det titeln på inlägget beskriver. Graviditetskilon! Det som nu krönikören tar upp har jag inget emot, och inte det jag tänker skriva så mycket om. Jag förstår bara inte varför sådana här diskussioner kommer upp hela tiden. Vem har bestämt att du måste bli av med fläsket två veckor efter en förlossning? Känns ibland som det är ett jäkla hetsande kvinnor imellan, avundsjuka och behov av att vara "bäst". För det första är vi alla olika. En del ha rlätt för att tappa kilon, en del inte. En del har lätt att lägga på sig, en del inte. En del tappar kilorna efter en förlossning direkt, me sitter kvar med ett jäkla daller (jag då) som aldrig kommer försvinna. Men helt ärligt. Spelar det så stor roll om kroppne efter en graviditet inte ser likadan ut som den gjorde tidigare? Jag ser det snarare som ett hedersbetyg till mig själv, denna kropp och burit och tryckt ut det bästa jag har! Jag kan stå ut med hängbröst, daller, bristningar, brist på elactisitet i huden. Gör mig inget, för jag vet vad jag har gjort för att ha den här kroppen. Har inget behov av att se ut som tjugo heller, jag menar, om inte annat så är det på tiden att inse att jag inte är tjugo längre, varför skulle kroppen stannat för. Lite för mycket begärt känns det som. Ser det så här då, det tog i alla fall nio månader för kroppen att förvandlas från en normal kvinnokropp till ett vätskefyllt berg. Varför kan inte kvinnor tillåta sig till att det tar minst lika lång tid att gå ner igen. Och varför stressa fram det?
Vet inte hur det var för alla andra. Men de första fyra månader efter dottern föddes så var jag inte det minsta intresserad av varken banta eller träna. Vem sjutton hade tid för sånt?! När man hade en parasit vid bröstet tjugo timmar om dygnet.

Märker att detta börja flumma ihop lite, och jag är inte ens säker på att min poäng kommer fram längre. Så slutsats, sluta stressa och jämföra er med ALLA andra. Man är inte som alla andra, man är unik. Låt det tar den tid det tar och njut av vetskapen om vad din kropp faktiskt har åsdakommit. Det är ingen liten bedrift kroppen har gått igenom!

Oj, vad seriöst det här blev. Men men...Nu blir det OS här i soffan.

Ps. önska mig lycka till inför morgondagen! D.s

GodNatt